På läshyllan

This page is powered by Blogger. Isn't yours?
2005-03-17
Karin Wahlberg: Ett fruset liv
 
- Jasså, du ber mig recensera böcker, sa jag lakoniskt till min storasyster Lotten.
- Javisst, svarade hon muntert, själv läser jag inte böcker numera.

Paus. (Fia Stenson är Lottens syster. Hon gästskriver här!)

"Apropå "skrev hon lakoniskt" så läser jag just nu en bok som är helt hysteriskt dåligt skriven: Karin Wahlberg, "Ett fruset liv". Enligt recensionerna på baksidan:

"En trovärdig, vardaglig deckare där spänningen kommer krypande."(Expressen)
"...hon har inte bara skrivit sin absolut bästa bok utan också en av de riktiga höjdarna i årets svenska deckarflod."(Skånska Dagbladet).

Låt mig slå fast:

Okej, de sydliga tidningarna är nästan berusat förtjusta i alla slags deckare som kommer ut. Kanske för att de vill få med namnet på tidningen på bokomslaget? Man kan ge sig sjutton på att ett positivt omdöme är skrivet av en journalist på en av skånetidningarna. Men! Om det här ska vara en av de riktiga höjdarna i årets svenska deckarflod så måste sagda flod vara en ynklig, av torkan svältfödd och tillfälligt torrlagd flodfåra, där denna bok kan segla fram i ensamt majestät.

Det är som vanligt: figurerna i boken kastas fram och tillbaka i olika sinnesstämningar som inte kopplas ihop. Det rynkas på näsor och krafsas i nackar och grymtas och väses och alla alla alla adjektiv och adverb som kan användas används, i tjog och parti och minut och litervis. Man tappar andan av allt som alla känner och tänker och säger. Men framför allt säger - inget tillåts stå okommenterat! Det klistras genast på en klibbig etikett av HUUUUR det sagda har framförts, trots att jag kanske har en uppfattning om att det inte sagts på detta sätt. Och då uppstår kasperdocke-effekten - som om figurerna sitter upphängda på trådar och ryckigt slits mellan uttrycken.

"- Planera är lönlöst, sa Benny luttrat."

Hur säger man något "luttrat"? Är rösten pipig, svag, stark, skriker man?

"Hon lät ansträngt nonchalant, tänkte Veronica."

Ärligt talat, tänker man, "det var värst, ansträngt nonchalant nu igen, minsann". Och hur i hela friden låter man så?

"Gudrun Ask sträckte på halsen, vred huvudet åt alla håll."

Nu börjar det bli obehagligt, kan det vara en demon som tagit över Gudrun Ask? Men hon fortsätter:

"Tänk en sån söt flicka, suckade hon uppgivet."

Försök sucka samtidigt som du säger "Tänk en sån söt flicka"! Och kom ihåg att sucka uppgivet, inte upplivat eller glatt, om du nu behärskar den konsten (vem vet, det kanske blir användbart senare i boken).

"Just det, backen fortsätter ju ner, sa Eleonor Wik och gjorde en nedåtsvängande rörelse med handen."

Men herregud, vad skulle jag med den nedåtsvängande rörelsen till? Regisserar vi en film här, eller?

och så vidare och så vidare i all oändlighet.

/Fia Stenson

2003-09-10
Ernst Jünger: The Storm of Steel
 
En illusionslös skildring av det helvete män kan skapa åt varandra när deras handlingar styrs av auktoritära order och blodtörstiga instinkter.

Ernst Jünger -- en av Tysklands främsta intellektuella under 1900-talet -- skildrar sina upplevelser som officer vid västfronten under första världskriget. Det här är en amoralisk bok, byggd på iakttagelser, inte fördömanden. Den pekar ut dårskapen i den militära ledningen, men den ifrågasätter inte. Den fascineras av vad människor förvandlas till under blodiga stormningar och handgemäng i lergravarna, men den uttrycker ingen sorg.

Tyvärr tror jag att den här boken bär på en tragisk sanning om människan, eller snarare mannen. I alla tider har man kunnat ställa upp två samlingar av beväpnade karlar framför varandra och sedan fått dem att självmant rusa mot smärta, lemlästning och sin egen död. The Storm of Steel innehåller flera kusliga skildringar av den blodtörst som livsfaran kan väcka -- en ohejdad hunger efter att förstöra, skada och utplåna.

Gud förbjude att du eller jag ställs inföe en situation där det beteendet väcks till liv ...

2003-05-13
Jan-Erik Eriksson & Martin Hedén: Min skuld -- Salaligans hjärna (Legenda 1986)
 
Får jag verkligen recensera böcker som jag inte tänkt läsa färdigt? Jo, om skälet till att jag lässtrejkar är intressant.

Sigvard Thurneman var ledare för den förfärliga samling människor som mördade och rånade i trakterna av Sala i början av 1930-talet. Här möter vi honom i vad författarna kallar en rekonstruktion. Källmaterialet är protokollen från de omfattande samtal som Thurneman hade med Olof Kinberg, professor i rättspsykiatri.

Boken består till större delen av dessa dialoger, interfolierade med Thurnemans ”inre dialoger”. Detta verkade illavarslade eftersom jag ville läsa en fackbok, inte en roman. Med hopp om att kunna hålla isär fakta och fiktion satte jag dock igång att läsa.

Snart gav jag upp, eftersom författarna skapat ett sömlöst lapptäcke av fakta och fantasi. Mest irriterad var jag över deras valhänta försök att rekonstruera Thurnemans tankevärld.

Allting pekar på att karl'n led av en svår personlighetsstörning. Den som är ”normal” kan aldrig -- utifrån sitt eget känslo- och tankeliv -- sätta sig in i vad som pågår inom en sådan person. Vi kan bara observera, notera och schematiskt beskriva hans eller hennes beteende.

2003-05-08
Alf Åberg: "Skånes historia i fickformat" (Natur & Kultur 1997)
 
En kortfattad och lättläst -- men samtidigt faktaspäckad -- exposé  från stenålder till 1800-talet. Det friska tempot mattas mot slutet; jag fick känslan av att Åberg antingen tappat orken eller drabbats av tidsnöd.

Hur som helst så är det en lysande sammanfattning av den lilla jordlappens dramatiska historia. Den som sätter sig in i vad som hände och varför det hände i lilla Skåne kan lätt kroka fast denna lärdom i världshistoriens stora väv.



Friedrich Dürrenmatt: Misstanken
 


Friedrich Dürrenmatt: Domaren och hans bödel
 


2003-04-19
Friedrich Dürrenmatt: "Kommissariens löfte"
 
Det här är boken bakom filmen The Pledge, regisserad av Sean Penn. Trots en lysande Jack Nicholson i huvudrollen och en lång rad mästerliga birollsinnehavare (läs "regissören Sean Penns kompisar") har filmen blivit märkligt lite omskriven i Sverige.

Det är för övrigt inte första gången som boken blir film. Redan 1994 gjorde holländaren Rudolf van den Berg sin version, In the Cold Light of Day (1994).

Det här är bra, riktigt bra. Litteratur i nobelprisklass. Märkligt nog hyser jag en speciell svaghet för tyskspråkiga författare. Dürrenmatt inspirerar mig oerhört -- jag fylls av en längtan att skriva något liknande.

2003-04-13
Sven Delblanc: "Åminne"
 
Omläsningsdags! Jag tyckte det här var toppen när jag gick på gymnasiet. Det tycker jag inte nu.

Han är talangfull, den gode Svennis, men den talangen använder han för att briljera, snarare än att forma en viktig utsaga om världen. Visst är boken underhållande, men någon stor litteratur är det knappast. Personporträtten känns konstruerade, precis som sörmlandsmiljön de rör sig i. De är litterära plastfigurer i ett modelljärnvägslandskap. Mest irriterande är den udda figuren Mon Cousin. Vad farao har han i boken att göra, egentligen?

Mot slutet känns det som om Delblanc tröttnat på alltsammans. När han stoppar in ett olustigt kärleksmöte mellan unga Märta och den bedagade baronen så slår stilen över i rent pekoral (kryddad med unken gubbsjuka).

Tre efterföljande delar står kvar i bokhyllan. Det märkliga är att jag ändå har lust att läsa vidare. När det nu blir av ...

2003-01-22
Imre Kertész: "Mannen utan öde" (1975)
 
Man borde läsa alla Nobelpristagare, det borde man. I alla fall borde jag det.

Så sätter jag då tänderna i Imre Kertész' "Mannen utan öde". Koncentrationslägersskildringar har alltid fascinerat mig, ungefär som stora jordbävningar och farliga virvelvindar. På samma sätt läser jag (nästan dreglande) ögonvittnesskildringar från Titanic. Förmodligen är jag bara lycklig över att jag i mitt liv inte har drabbats av något värre än en stukad fot eller en bula i huvudet då och då. Ännu, ska tilläggas.

Redan på sidan 6 börjar jag protestera. Inte vet jag, men uttrycker sig en 14-åring så här: ”eftersom han i rashänseenden hade sitt på det torra”. Nej, kanske en 42-åring.

Några minuter senare börjar jag sucka igen: på sidan 8 beskriver 14-åringen styvmoderns gråt på detta vis: ”... det bubblade fram underliga läten ur halsen på henne ...” Men va? Nu låter det som om han är fyra år!

Jag tycker boken är trög till en början, jättetrög. Maken till banal positivism har jag då aldrig ...! Allt är bara oooh och bra. Det känns som en efterkonstruktion, bara tramsigt. Jag vill ha mer detaljer, tänker jag och bläddrar slött vidare. Under tågtransporten dör en kvinna - hur kan en 14-åring inte beröras av detta?

På sidan 121 sätter jag mig på otroligt höga hästar och utnämner Imre till en misslyckad gymnasial låtsasförfattare som inte ens kan hålla ordning på tempus. I ena sekunden ”finns” en familj som heter Kollmann. Efter ett tag ”var” pappan i familjen inte med längre. ”Numera” kan han inte hitta någon i familjen. Jag läser sidan en gång till och förstår att förloppet är problematiskt att uttrycka klart, men förlåter honom inte.

Men så: på sidan 131! Nu börjar det bränna till: beskrivningen av träskorna som växer fast på foten får mig att nypa hårt i bokens sladdriga pocketpärmar - och så sträckläser jag resten. Mycket fascinerande! Men i Nobelprisklass? Mjäh. Och karln har ju bara skrivit tre ynka böcker! (Min avund lyser igenom, va?) Kertész lär ha skrivit boken under nästan ett helt decennium, som ett sätt att bearbeta ohyggligheterna. Jag skulle nästan vilja be honom skriva om boken och göra den helt självbiografisk ... jag tyckte alls inte om känslokylan ... men förstår samtidigt att det är ett litterärt snilledrag.

Bara en enda fråga: varför fick huvudpersonen läkarvård månad ut och månad in? Varför ville de hålla honom vid liv? Eller var det bara en av alla andra tillfälligheter? Måste jag läsa de andra två böckerna nu? Oj, det var visst fyra frågor. Over and out.

2003-01-19
Johan Althoff: Det mesta är osagt (Alfabeta Bokförlag 1999)
 
 "En bok om språkets uttrycksmöjligheter" är undertiteln på denna tunna lilla volym som blev min VÄN från allra första början. Jag och Althoff delar samma förundran inför språket: en syntes av känslorna man upplever då
 • ser Orion torna upp sig i sydväst en gnistrande kall vinternatt
  • plockar fram en gigantisk märklinjärnväg ur farmors garderob.

Den här boken är egentligen skriven av fyra olika personer: poeten och ingenjören samt pojken och vetenskapsmannen. De borde samarbeta oftare!

2002-12-15
George V. Higgins: "The Friends of Eddie Coyle" (1972)
 
Det här var verkligen nyttig läsning för yrkesskribenter!

Kanske inte vad man först och främst önskar sig av en deckare. Jag skulle tro att de flesta som läser den här känner sig lite lurade på konfekten. Stil och komposition är mästerliga. Historien som skildras ganska trivial. En smågangsters sista dagar i livet. Röran han lyckas skapa i sitt eget och andras liv.

Boken är komponerad av trettio korta kapitel, i vilka kärnan är ett möte och en dialog: smågangster träffar storgangster, polis möter tjallare osv. Det hela har karaktären av ett filmmanus, och det blev mycket riktigt också en film.

Nä, lägg inte tid på den här om du är ute efter avkoppling. För dig som studerar litterär stil är den däremot obligatorisk. En lätt läxa; du läser ut den på mindre än två timmar!


2002-11-13
Anne Holt: "I lejonets gap"
 
Vad har nu hänt? Är det så jobbigt att ha fem barn att jag helt lagt av mig? Varför läser jag inte? Eller läser jag bara Allers-romaner som jag inte vågar recensera för att det ser så illa ut?

Näe. Jag har en annan bekännelse. Jag har för första gången stängt och slutat läsa en bok innan den tog slut: Anne Holts "I lejonets gap". Gääääsp. Jag struntar i den mördade, jag struntar i mördaren, jag struntar i poliserna. I flera veckor kämpade jag. Nu tar jag en annan bok!

2002-10-22
Mo Hayder: "Birdman" (1999)
 
Ja, nu var det dags för mig att bli bokmissbrukare.

Något annat kan man inte kallas när man försummar så mycket för att kunna fortsätta läsa:
  • blöjbyten
  • matlagning
  • motion
  • personlig hygien.
Jag lät ingenting komma mellan mig och boken. Vet ni hur svårt det är att tömma diskmaskinen och fortsätta läsa ändå?

Bokens innehåll är vidrigt. Om jag skulle återge innehållet här skulle polisens internetkommando stänga webbservern och beslagta min hårddisk. När bokens grepp har lossnat, och man ser världen som den är igen så kan man förlåta den ett och annat. Världen, alltså. Det finns graderingar i helvetet. Mo Hayder hoppar glatt omkring nere på bottnen.

2002-10-11
Karin Fossum: När djävulen håller ljuset (1998)
 
 Uäääääääh! Attans! Eller som Kevin Kline skriker i "A Fish Called Wanda":
-- Disappointed!

"När djävulen håller ljuset" är en litterärt komplicerat uppbyggd bok, och däri ligger nog problemet. Vi får höra historien ur två olika vinklar: dels en galen dam som berättar i jag-form om något hemskt som redan har hänt, dels en "vanlig" deckarstory, berättad i tredje person, omväxlande med 1) Konrad Sejer som huvudperson 2) två tonårsgrabbar som huvudpersoner -- och där har det hemska ännu inte skett. De två olika vinklarna kommer allt närmare varandra i tid, tills de löper kronologiskt parallellt. (Ja, det är komplicerat att beskriva!)

Det jag har svårt för är den galna damens tokiga tankar (som skiljs från resten av boken genom att återberättas med fet stil) -- jag är nämligen komplett och totalt jätteointresserad av vad som skulle kunna försiggå i en fiktiv galnings tankar. Inte förrän efter ca 75 sidor (en tredjedel av boken) börjar jag bli lite intresserad. Men bara lite.

Här finns nämligen inget mysterium. Vi -- läsarna alltså -- får nämligen följa med i hela skeendet. Vi är fullt informerade hela tiden, medan de stackars poliserna famlar efter ledtrådar som -- för oss -- är hur tydliga som helst. Vad hade jag tyckt om detta om jag bara hade läst en vanlig roman, där spänningen inte har lika stor betydelse? Jag vet inte. Kanske hade jag tyckt det var en lysande roman, berättad på ett lysande sätt, ett lysande inlägg i debatten om dagens ungdomar på glid och det ökande våldet i samhället? Som sagt, jag vet inte.

Slumpen har en stor roll i "När djävulen håller ljuset". Poliserna snubblar över ledtrådar, stöter utan att veta det på mördarna och råkar ha barnbarn som råkar träffa bovarna. Inget verkar ske på grund av skicklighet. Dödsfallen sker på grund av tillfälligheter, upplösningen är ingen regelrätt upplösning. När boken till slut är färdigläst säger man " ... jaha ... hade sonen till henne då ...? ... och den andre killen, hade han då ...? eller hade kanske ...?". Och sedan lägger man undan boken och funderar inte mer på det.

Ett enda intressant skeende finns det i boken: vad är det egentligen för vansinnig flickvän Sejer har hittat? Eller är hon helt normal, finns vansinnet inom Sejer? Däri har vi det bestående intrycket -- det verkliga mysteriet i Fossums bok.

När jag nu är så negativ ska jag tipsa om en
positiv recension. Jag verkar ha helt fel, nämligen.



2002-10-10
Karin Fossum: Se dig inte om (1996)
 
  Ännu en Fossum. Risken är stor att jag blir totalt Fossum-fixerad och drabbas av abstinens när jag väl läst alla hennes hittills utkomna böcker. Får väl spärras in då, kantänka.

"Se dig inte om" är en regelrätt deckare. På baksidan av boken kallas den visserligen "kriminalroman", men det struntar vi i nu. Romantramset finns bara i periferin. En liten, liten blinkning åt läsaren finns med strax efter halva boken:
" (---) och ett litet paket märkt "bacon". Han klämde på det och log lite eftersom det påminde honom om något."
Och endast de som har läst "Evas öga" (se recension nedan) förstår vad Konrad Sejer tänker på.

Här har vi mystisk död, obduktion, konstifika filurer och hjärtknipande spänning. Mums. Boken belönades med Glasnyckeln som bästa nordiska kriminalroman (1997). Att läsa Fossum är som att dricka vaniljsås. Lent i munnen, svalt i halsen, mjukt i magen. Och inte ett dugg trist eller mättande.


2002-10-03
Per Olov Enquist: Livläkarens besök (1999)
 
Se här, jag kan läsa ”riktig” litteratur också! (Fast nu är jag bra förbryllad.)

P.O. Enquist fick Augustpriset för denna, 1999 års svenska skönlitterära bok. Men har han skrivit skönlitteratur? Mja, han har tagit ett par år ur den danska historien (kalla fakta) och lagt till repliker och tankegångar som han rimligen inte har en aning om (ren fiktion alltså). Inget förbjudet i det!

Men vad blir det då? Det blir havregrynsgröt (intressant historisk lektion) med sirap (förförelsescener, avrättningar och parodiska beskrivningar av den danske kungens humörsvängningar).

Språket är så ... underligt. Inte förrän i epilogen kan jag slappna av och tänka ”jamen se där, han kan ju skriva, karln!”. Låt mig ta några exempel på hur det låter (och ser ut) i boken:

”Hon avtog plagg efter plagg. Han hindrade henne ej.” (Kap. 4:2)

”Han rörde då vid hennes arm. Den var obetäckt, och mycket mjuk. Han visste med ens att den var mycket mjuk.” (Kap. 9:5)

”Så upprörande! så lockande!!! Men hur länge??? Det var som om en tung, hetsande och flåsande andhämtning hade legat över Köpenhamn: tiden! snart ute!!!” (Kap. 12:1)

Jag vet att en (känd) författare har stor frihet att med sina bokstavskombinationer förmedla en viss stämning, en viss känsla eller en viss tid. Men detta funkar inte på mig. Jag irriterar mig på semikolonens mystiska placeringar, på alla utropstecken och frågetecken som hopas i onödan och att icke, ej och inte blandas huller om buller utan att jag som läsare ser mönstret.

Sammanfattning: de nästan 400 sidorna har fått mig förbryllad; hur kan man få Augustpriset för detta???!!!!
-----
Aftonbladets översvallande recension av denna bok.
-----


Patricia Cornwell: Dunkla vatten (Cause of Death, 1996)
 
Fakta 1: jag njuter av deckare med ingående obduktionsbeskrivningar, helst med krälande vita maskar, uppsvällda likdelar och döda, stirrande ögon.

Fakta 2: jag struntar i relationsproblemen detektiven eller obducenten eller den snokande journalisten och hennes eventuella systerdotter eller moster eller kusins svärfar har.

En redig redaktör hade kapat och slängt bort halva manuset, så att den spännande mordgåtan istället fick ta plats. (Men en sak lyckas Cornwell med: jag kan inte sluta läsa boken trots allt trams!)

2002-10-02
Karin Fossum. "Evas öga" (1995).
 
Japp, hon är bra, Fossum. Det är hon. Jag kan, om jag försöker riktigt, riktigt mycket bara komma på en enda protest. Men den protesten behåller jag för mig själv, så viktig är den inte. (Kan ni nu inte sova för att jag har hemligheter för er, så skicka ett mail och klaga!)

På samma sätt gör Karin Fossum: när boken är färdigläst kan jag konstatera att morden är uppklarade, alla mördare inom lås och bom -- men att jag inte har fått svar på alla frågor. Men varför Evas mamma dog, varför Majas pappa dog, hur fru Skollenborg dog och varför Evas pappa en gång kippte till en ondsint karl har inte med mordmysteriet att göra. Och därför väljer Karin Fossum att inte ge oss svaren. Listig tjej.

2002-09-29
Paul Auster: "Stad av glas", "Vålnader" och "Det låsta rummet"
 
Ungefär 1989 bestämde jag mig för att läsa Paul Austers "New York-trilogi". Men inte gjorde jag det, inte. Recensionerna av Paul Austers böcker lockade mig lika mycket som hans spännande utseende: mörk, snygg. Fullständigt livsfarlig.

Men nu har jag plöjt genom de tre böckerna på lika många dagar. Och jag har varit så uttråkad, så uttråkad.

Del 1: Stad av glas
Varför, varför, varför har en fiktiv person samma namn som författaren? (Ja, jag vet -- strunta nu i det: läs bara och njut av storyn.)

Om man skriver så här tossigt är det väl ingen konst att bli världsberömd författare? Ingen förstår, men alla försöker hitta sin egen tolkning av det obegripbara. Stundtals kommer intressanta och detaljerade miljöbeskrivningar, stundtals helt ointressanta vägbeskrivningar genom New Yorks gatunät. Jag gäspar och vänder blad.

Anton Tjechov sade något i stil med att ”om det hänger ett gevär på väggen i första akten kommer någon att bli skjuten i sista akten”. Jag håller med, och måste därför fråga: varför stöter Quinn på en dubbelgångare till Stillman d.ä.? (Ja, jag vet, sluta fundera, det är bara en slump och allt i Austers böcker beror på slumpen och tillfälligheter.)

Del 2: Vålnader
Här heter alla liksom i ”Reservoir Dogs” som färger. Herrar Brown, Black, White, Gold, Gray. En dam heter Lilac, en gata Orange Street. Mysigt.

Men sedan händer inget. Jaha.

Ibland får vi oss intressanta historier till livs som verkar vara dokumentära -- en historia om en brokonstruktör, en historia om Walt Whitmans hjärna. Hm, kan det vara sanning mitt i fiktionen? Äh, förresten, jag struntar i det.

Del 3: Det låsta rummet
Aha, nu börjar det bli lite intressant. Ska alla tre historierna vävas ihop? Ska det visa sig att personerna Quinn, Auster och Stillman i del 1 har något att göra med Mr Black och Mr Blue i del 2 eftersom dessa två färglösa figurer tillsammans med Quinn och Stillman återkommer i del 3? Vad är biografiskt och vad är fiktivt? (Ja, jag vet, strunta i det -- njut av språk och flyt och tillfälligheter och bara flyt med i historien!)

Sammanfattning
Jag gillar poesi, det gör jag. Och jag behöver inte alls begripa all poesi jag läser, så är det. Men av dessa nästan 500 sidorna kräver jag mer. Under läsningens gång var jag helt obrydd. Men nu, när böckerna är färdiglästa, kan jag inte sluta fundera på vad jag har läst.

Men jag vill ju att mina läsupplevelser ska vara intressanta även under läsningens gång, inte efteråt ...

Ska jag tvinga poet- och djuping-Olle att läsa New York-trilogin nu meddetsamma så att vi får en avvikande, lite med djuplodande analys också?

/En ytlig galning, gravid i v. 41 


2002-09-25
Åke Edwardson: "Sol och skugga"
 
Det är någonting med Åkes titlar som gör det fullständigt hopplöst att komma ihåg om man läst boken eller ej. "Sol" här kan jag associera till att huvudpersonen åker till sin döende far i Spanien, "skugga" till ... öh ... det onda mörkret i samhället? Eller bara det mörka Sverige i november?

Varför måste alla poliser och detektiver och deras anhöriga i alla moderna deckare råka riktigt illa ut personligen på sluttampen i böckerna? Tröttsamt utan att vara spännande.

Han skriver väl, den gode Edwardson (inget i språket stör det minsta), men jag får hela tiden en känsla av att han vill ha sin historia gjord till film. Det är ett filmmanus maskerat till deckarbok, tänkte jag gång på gång.

Och när boken väl tagit slut läser jag på baksidestexten: "Böckerna om Erik Winter kommer att filmas av Sveriges Television". Åh, hurra, hurra ...