Ungefär 1989 bestämde jag mig för att läsa Paul Austers "New York-trilogi". Men inte gjorde jag det, inte. Recensionerna av Paul Austers böcker lockade mig lika mycket som hans spännande utseende: mörk, snygg. Fullständigt livsfarlig.

Men nu har jag plöjt genom de tre böckerna på lika många dagar. Och jag har varit så uttråkad, så uttråkad.

Del 1: Stad av glas
Varför, varför, varför har en fiktiv person samma namn som författaren? (Ja, jag vet -- strunta nu i det: läs bara och njut av storyn.)

Om man skriver så här tossigt är det väl ingen konst att bli världsberömd författare? Ingen förstår, men alla försöker hitta sin egen tolkning av det obegripbara. Stundtals kommer intressanta och detaljerade miljöbeskrivningar, stundtals helt ointressanta vägbeskrivningar genom New Yorks gatunät. Jag gäspar och vänder blad.

Anton Tjechov sade något i stil med att ”om det hänger ett gevär på väggen i första akten kommer någon att bli skjuten i sista akten”. Jag håller med, och måste därför fråga: varför stöter Quinn på en dubbelgångare till Stillman d.ä.? (Ja, jag vet, sluta fundera, det är bara en slump och allt i Austers böcker beror på slumpen och tillfälligheter.)

Del 2: Vålnader
Här heter alla liksom i ”Reservoir Dogs” som färger. Herrar Brown, Black, White, Gold, Gray. En dam heter Lilac, en gata Orange Street. Mysigt.

Men sedan händer inget. Jaha.

Ibland får vi oss intressanta historier till livs som verkar vara dokumentära -- en historia om en brokonstruktör, en historia om Walt Whitmans hjärna. Hm, kan det vara sanning mitt i fiktionen? Äh, förresten, jag struntar i det.

Del 3: Det låsta rummet
Aha, nu börjar det bli lite intressant. Ska alla tre historierna vävas ihop? Ska det visa sig att personerna Quinn, Auster och Stillman i del 1 har något att göra med Mr Black och Mr Blue i del 2 eftersom dessa två färglösa figurer tillsammans med Quinn och Stillman återkommer i del 3? Vad är biografiskt och vad är fiktivt? (Ja, jag vet, strunta i det -- njut av språk och flyt och tillfälligheter och bara flyt med i historien!)

Sammanfattning
Jag gillar poesi, det gör jag. Och jag behöver inte alls begripa all poesi jag läser, så är det. Men av dessa nästan 500 sidorna kräver jag mer. Under läsningens gång var jag helt obrydd. Men nu, när böckerna är färdiglästa, kan jag inte sluta fundera på vad jag har läst.

Men jag vill ju att mina läsupplevelser ska vara intressanta även under läsningens gång, inte efteråt ...

Ska jag tvinga poet- och djuping-Olle att läsa New York-trilogin nu meddetsamma så att vi får en avvikande, lite med djuplodande analys också?

/En ytlig galning, gravid i v. 41 

postad av Lotten Bergman kl 9/29/2002 09:59:00 em

 
Det är någonting med Åkes titlar som gör det fullständigt hopplöst att komma ihåg om man läst boken eller ej. "Sol" här kan jag associera till att huvudpersonen åker till sin döende far i Spanien, "skugga" till ... öh ... det onda mörkret i samhället? Eller bara det mörka Sverige i november?

Varför måste alla poliser och detektiver och deras anhöriga i alla moderna deckare råka riktigt illa ut personligen på sluttampen i böckerna? Tröttsamt utan att vara spännande.

Han skriver väl, den gode Edwardson (inget i språket stör det minsta), men jag får hela tiden en känsla av att han vill ha sin historia gjord till film. Det är ett filmmanus maskerat till deckarbok, tänkte jag gång på gång.

Och när boken väl tagit slut läser jag på baksidestexten: "Böckerna om Erik Winter kommer att filmas av Sveriges Television". Åh, hurra, hurra ...

postad av Lotten Bergman kl 9/25/2002 01:34:00 em

 
Jag tycker det är vansinnigt spännande att höra en duktig yrkesmänniska berätta om sina erfarenheter. Och av alla yrken är nog obducenters/ patologers kunskapsdjup det mest spännande.

Kay Scarpetta är rättsläkare, och därmed borde bokens lycka vara gjord. Jag borde få dregla över benfragment och mystiska maskar i maginnehållet och tillsammans med Scarpetta lista ut hur de mördade mötte sitt öde.

Men icke.

Scarpetta flänger runt som vilken privatdeckare som helst och skriver upp registreringsnummer, spionerar och slåss mot knasiga chefer som inte ger henne all den information hon vill ha. Endast i undantagsfall listar hon ut något -- oftare får vi läsare ta del av hennes undermedvetna i fråga om mardrömmar. Det är väl ändå banalt med drömmar som löser upp knutar? Jag vill att ledtrådar ska letas upp på ett logiskt sätt, inte att det sker hokus pokus i huvudpersonens undermedvetna.

Det är dock intressant med huvudpersonen tecknad i jag-form. Det känns lite grann som att läsa en dagbok.

Boken är fängslande under läsningens gång, men aldrig riktigt spännande. Upplösningen kommer till stånd på grund av tur, inte list. Naturligtvis hamnar Scarpetta (som alla andra deckare) mitt i mördarens garn och riskerar livet i sista kapitlet.

Nej, fram för fler obduktionsprotokoll!
postad av Lotten Bergman kl 9/24/2002 01:50:00 em

 
Först efter halva boken insåg jag att det på titelbladet stod "guden" och inte "guiden". Jag hade behövt en guide som kunde lotsa mig genom detta mischmasch av relationsbeskrivningar, olycklig kärlek och galna mördare.

Boken är banal. Personbeskrivningen är endimensionell. Alla onda är genomonda. Plötsligt -- men sent i boken -- befinner vi oss i mördarens medvetande. Mördaren är helgalen och vi får ta del av dennes galna tankegångar.

Varför begriper inte polishjälten att det är konstigt att hennes man har hittat döda djur under den äktenskapliga sängen? Varför skriker hon inte "Vafan säger du?" och tillsätter en utredning?

Den enda gång det riktigt bränner till är i de allra allra sista tiotalet meningar.

Nej, slöseri med tid.
postad av Lotten Bergman kl 9/22/2002 01:38:00 em

 
Det här var en bok full av spännande personteckningar. Jag skulle så gärna vilja se Brad Pitt eller Johnny Depp som den mystiske (och inte alls bildsköne) Erkki.

Jag trodde att jag skulle få läsa en vanlig deckare, men detta är mer en välskriven roman som råkar innehålla död, blod, rån och hemska vapen. Och inte visste jag att jag satt och läste den tredje boken i en serie på fem om kriminalkommissarie Konrad Sejer. Hade jag vetat att jag skulle komma att tycka att den var så bra som den var, hade jag först letat upp alla böckerna och läst dem i kronologisk ordning.

Här finns en längre artikel om Fossum.

postad av Lotten Bergman kl 9/21/2002 01:24:00 em

 
Först och främst: vem har satt ett fånigt frågetecken på den svenska titeln? Trams!

Detta är en helt annorlunda stil jämfört med modernare, nyare deckare. Allt bygger på en enda idé om det perfekta mordet -- resten är bara utfyllnad. Men en ganska trevlig utfyllnad!

Jag tyckte om boken, men blev samtidigt förvånad över att jag gjorde det. Alldeles för tidigt gissade jag mig till hur boken skulle sluta, och det brukar ju vara ett tecken på att en deckare är dålig. Urusel.

Kanske är jag bara förlåtande för att boken har 75 år på nacken precis som man är förlåtande när en 75-årig farmor talar i nattmössan?
postad av Lotten Bergman kl 9/20/2002 01:43:00 em

 
Titeln är kul och dubbeltydig -- det handlar om polisen Eva Moreno som löser ett fall, inte en Eva som faller själv.

"Alldeles för enkel story", tänkte jag när boken tog slut. (Till dess var jag alltså ganska nöjd.) Jag tycker däremot inte att karlen Nesser ska skriva med en kvinna som huvudperson, jag kan inte släppa tankarna på att det är han som beskriver hur hon känner sig när hon blir på dåligt humör en gång i månaden.

Positivt tänkande från mig: dialogen med den knasige polischefen var stundtals riktigt, riktigt kul -- även om sådana personer inte finns i verklligheten. Kan man ju alltid hoppas.

postad av Lotten Bergman kl 9/19/2002 01:35:00 em

 
Finns det facit till den här boken? Vad är det jag inte begripit? Ska jag gripas av insikten att varje resa slutar där den börjar, och vi lika gärna hade kunnat stanna hemma? Att ingenting blir som vi har tänkt oss, och att vi är korkar som guppar på tillfälligheternas hav? Att tillvaron är full av tecken signyfying nothing?

Visst är det enkelt att läsa Hylinger. Men till vilken nytta? Jag vet bättre sätt att fördriva tiden.

Jag väntade hela tiden på att historien skulle vecklas ut, att den dammiga knoppen skulle öppnas. Ju färre sidor det var kvar, desto mer spänd var jag på hur han skulle vända denna poänglösa historia. 

Men ingenting hände. I boken, då alltså. Omkring mig spelade sommaren upp sin sista akt. Barnen vimlade i sin värld, små härskare och härskarinnor över en grön avkrok av världen. Lotten var gravid i nionde månaden. Och där satt jag med näsan i en historia som var ett bedrägeri.

Nej, jag kommer nog aldrig att spilla tid på att läsa Hylinger igen. Inte om man betänker alternativen.
postad av Olle kl 9/12/2002 10:19:00 em

 
Jag gillar alls inte "flytet" med långa meningar utan punkt och stor bokstav -- även om jag förstår mig på illlusionen detta grepp ska ge sken av. (Kan en illusion ge ett sken av något?)

"Underdog" är en 70-talsskildring som jag, den borne nostalgikern, borde älska. Men många av miljödetaljerna känns krystade; det slängs in detaljer som enligt mig inte har med berättelsen att göra. Och antingen saknar jag eller Torbjörn Flygt humor -- inte ett leende syntes på mina läppar under läsningen.

Trots detta läste jag boken med stort intresse och undrade vartåt historien skulle barka.

Ett litet PS: I boken finns en karaktär som heter "Carina", som sedermera blev författare. Jag var jag länge, länge övertygad om att hon var Carina Rydberg. Tills jag kom på att det ju var en roman jag läste, inte en biografi ...
postad av Lotten Bergman kl 9/11/2002 02:30:00 em

 
Selma Lagerlöf har jag inte läst sedan jag var barn. Nils Holgersson gjorde -- som sig bör, eftersom jag hade åldern inne -- stort intryck på mig.

Körkarlen är en berättelse som skrevs för Nationalföreningen mot tuberkulos. Den är mest känd som boken som låg till grund för Vilgot Sjömans film med samma titel. Förlåt -- Victor Sjöström ska det vara!

Att Selma är rasande skicklig skriver jag gärna under på, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till boken. Hon växlar mellan uppfriskande sälta och kväljande sötma. Ena passagen är kärv och gripande, medan nästa är våldsamt sentimental och svår att ta på allvar.

Är du svag för

• slumsystrar som dör i lungsot
• osaliga, olyckliga gastar
• rucklare som finner försoning vägledda av vår Frälsare

så är det här en bok för dig. Men i så fall måste jag passa på att fråga:

-- Ni är inte så många nuförtiden, eller hur?
postad av Olle kl 9/08/2002 01:36:00 em

 
Ja, Mo Hayders andra bok kastade jag mig över så fort jag var färdig med den första ("Birdman"). Denna andra bok fortsätter direkt där den första slutade, men nu har huvudpersonen större personliga problem -- vilket inte intresserar mig det minsta. Jag vill läsa om ond, bråd död och inte deckarens (Jack Caffery) hjärnspöken.

Detta betyder inte att "The Treatment" är en dålig bok, nej, det är den näst bästa jag har läst på mycket länge. Den är vansinnigt läbbig, fruktansvärt sorglig och hemskt spännande.
postad av Lotten Bergman kl 9/05/2002 01:45:00 em

 
Olle kom hem från England med denna bok på originalspråk och sa att jag skulle läsa -- fastän han själv inte läst den. Jag läste, häpnade, äcklades, förfärades och stönade högt över perversiteterna ... och njöt i stora drag.

Sedan vandrade boken snabbt mellan systrar, grannar, svägerskor och kompisar tills den två veckor senare hade lästs av hela sex personer.

Och för första gången kunde jag inte protestera mot det fåniga i att huvudpersonen råkar ruskigt illa ut mot slutet, för jag var totalt inne i storyn och kunde inte sluta läsa ens för att vara lite eftertänksam en stund.
postad av Lotten Bergman kl 9/01/2002 01:48:00 em