På läshyllan |
|
|
2002-10-22
Mo Hayder: "Birdman" (1999)
Ja, nu var det dags för mig att bli bokmissbrukare. Något annat kan man inte kallas när man försummar så mycket för att kunna fortsätta läsa: • blöjbyten • matlagning • motion • personlig hygien. Jag lät ingenting komma mellan mig och boken. Vet ni hur svårt det är att tömma diskmaskinen och fortsätta läsa ändå? Bokens innehåll är vidrigt. Om jag skulle återge innehållet här skulle polisens internetkommando stänga webbservern och beslagta min hårddisk. När bokens grepp har lossnat, och man ser världen som den är igen så kan man förlåta den ett och annat. Världen, alltså. Det finns graderingar i helvetet. Mo Hayder hoppar glatt omkring nere på bottnen.
2002-10-11
Karin Fossum: När djävulen håller ljuset (1998)
Uäääääääh! Attans! Eller som Kevin Kline skriker i "A Fish Called Wanda": -- Disappointed! "När djävulen håller ljuset" är en litterärt komplicerat uppbyggd bok, och däri ligger nog problemet. Vi får höra historien ur två olika vinklar: dels en galen dam som berättar i jag-form om något hemskt som redan har hänt, dels en "vanlig" deckarstory, berättad i tredje person, omväxlande med 1) Konrad Sejer som huvudperson 2) två tonårsgrabbar som huvudpersoner -- och där har det hemska ännu inte skett. De två olika vinklarna kommer allt närmare varandra i tid, tills de löper kronologiskt parallellt. (Ja, det är komplicerat att beskriva!) Det jag har svårt för är den galna damens tokiga tankar (som skiljs från resten av boken genom att återberättas med fet stil) -- jag är nämligen komplett och totalt jätteointresserad av vad som skulle kunna försiggå i en fiktiv galnings tankar. Inte förrän efter ca 75 sidor (en tredjedel av boken) börjar jag bli lite intresserad. Men bara lite. Här finns nämligen inget mysterium. Vi -- läsarna alltså -- får nämligen följa med i hela skeendet. Vi är fullt informerade hela tiden, medan de stackars poliserna famlar efter ledtrådar som -- för oss -- är hur tydliga som helst. Vad hade jag tyckt om detta om jag bara hade läst en vanlig roman, där spänningen inte har lika stor betydelse? Jag vet inte. Kanske hade jag tyckt det var en lysande roman, berättad på ett lysande sätt, ett lysande inlägg i debatten om dagens ungdomar på glid och det ökande våldet i samhället? Som sagt, jag vet inte. Slumpen har en stor roll i "När djävulen håller ljuset". Poliserna snubblar över ledtrådar, stöter utan att veta det på mördarna och råkar ha barnbarn som råkar träffa bovarna. Inget verkar ske på grund av skicklighet. Dödsfallen sker på grund av tillfälligheter, upplösningen är ingen regelrätt upplösning. När boken till slut är färdigläst säger man " ... jaha ... hade sonen till henne då ...? ... och den andre killen, hade han då ...? eller hade kanske ...?". Och sedan lägger man undan boken och funderar inte mer på det. Ett enda intressant skeende finns det i boken: vad är det egentligen för vansinnig flickvän Sejer har hittat? Eller är hon helt normal, finns vansinnet inom Sejer? Däri har vi det bestående intrycket -- det verkliga mysteriet i Fossums bok. När jag nu är så negativ ska jag tipsa om en positiv recension. Jag verkar ha helt fel, nämligen.
2002-10-10
Karin Fossum: Se dig inte om (1996)
Ännu en Fossum. Risken är stor att jag blir totalt Fossum-fixerad och drabbas av abstinens när jag väl läst alla hennes hittills utkomna böcker. Får väl spärras in då, kantänka. "Se dig inte om" är en regelrätt deckare. På baksidan av boken kallas den visserligen "kriminalroman", men det struntar vi i nu. Romantramset finns bara i periferin. En liten, liten blinkning åt läsaren finns med strax efter halva boken: " (---) och ett litet paket märkt "bacon". Han klämde på det och log lite eftersom det påminde honom om något." Och endast de som har läst "Evas öga" (se recension nedan) förstår vad Konrad Sejer tänker på. Här har vi mystisk död, obduktion, konstifika filurer och hjärtknipande spänning. Mums. Boken belönades med Glasnyckeln som bästa nordiska kriminalroman (1997). Att läsa Fossum är som att dricka vaniljsås. Lent i munnen, svalt i halsen, mjukt i magen. Och inte ett dugg trist eller mättande.
2002-10-03
Per Olov Enquist: Livläkarens besök (1999)
Se här, jag kan läsa ”riktig” litteratur också! (Fast nu är jag bra förbryllad.) P.O. Enquist fick Augustpriset för denna, 1999 års svenska skönlitterära bok. Men har han skrivit skönlitteratur? Mja, han har tagit ett par år ur den danska historien (kalla fakta) och lagt till repliker och tankegångar som han rimligen inte har en aning om (ren fiktion alltså). Inget förbjudet i det! Men vad blir det då? Det blir havregrynsgröt (intressant historisk lektion) med sirap (förförelsescener, avrättningar och parodiska beskrivningar av den danske kungens humörsvängningar). Språket är så ... underligt. Inte förrän i epilogen kan jag slappna av och tänka ”jamen se där, han kan ju skriva, karln!”. Låt mig ta några exempel på hur det låter (och ser ut) i boken: ”Hon avtog plagg efter plagg. Han hindrade henne ej.” (Kap. 4:2) ”Han rörde då vid hennes arm. Den var obetäckt, och mycket mjuk. Han visste med ens att den var mycket mjuk.” (Kap. 9:5) ”Så upprörande! så lockande!!! Men hur länge??? Det var som om en tung, hetsande och flåsande andhämtning hade legat över Köpenhamn: tiden! snart ute!!!” (Kap. 12:1) Jag vet att en (känd) författare har stor frihet att med sina bokstavskombinationer förmedla en viss stämning, en viss känsla eller en viss tid. Men detta funkar inte på mig. Jag irriterar mig på semikolonens mystiska placeringar, på alla utropstecken och frågetecken som hopas i onödan och att icke, ej och inte blandas huller om buller utan att jag som läsare ser mönstret. Sammanfattning: de nästan 400 sidorna har fått mig förbryllad; hur kan man få Augustpriset för detta???!!!! ----- Aftonbladets översvallande recension av denna bok. -----
Patricia Cornwell: Dunkla vatten (Cause of Death, 1996)
Fakta 1: jag njuter av deckare med ingående obduktionsbeskrivningar, helst med krälande vita maskar, uppsvällda likdelar och döda, stirrande ögon. Fakta 2: jag struntar i relationsproblemen detektiven eller obducenten eller den snokande journalisten och hennes eventuella systerdotter eller moster eller kusins svärfar har. En redig redaktör hade kapat och slängt bort halva manuset, så att den spännande mordgåtan istället fick ta plats. (Men en sak lyckas Cornwell med: jag kan inte sluta läsa boken trots allt trams!)
2002-10-02
Karin Fossum. "Evas öga" (1995).
Japp, hon är bra, Fossum. Det är hon. Jag kan, om jag försöker riktigt, riktigt mycket bara komma på en enda protest. Men den protesten behåller jag för mig själv, så viktig är den inte. (Kan ni nu inte sova för att jag har hemligheter för er, så skicka ett mail och klaga!) På samma sätt gör Karin Fossum: när boken är färdigläst kan jag konstatera att morden är uppklarade, alla mördare inom lås och bom -- men att jag inte har fått svar på alla frågor. Men varför Evas mamma dog, varför Majas pappa dog, hur fru Skollenborg dog och varför Evas pappa en gång kippte till en ondsint karl har inte med mordmysteriet att göra. Och därför väljer Karin Fossum att inte ge oss svaren. Listig tjej. |