Man borde läsa alla Nobelpristagare, det borde man. I alla fall borde jag det.

Så sätter jag då tänderna i Imre Kertész' "Mannen utan öde". Koncentrationslägersskildringar har alltid fascinerat mig, ungefär som stora jordbävningar och farliga virvelvindar. På samma sätt läser jag (nästan dreglande) ögonvittnesskildringar från Titanic. Förmodligen är jag bara lycklig över att jag i mitt liv inte har drabbats av något värre än en stukad fot eller en bula i huvudet då och då. Ännu, ska tilläggas.

Redan på sidan 6 börjar jag protestera. Inte vet jag, men uttrycker sig en 14-åring så här: ”eftersom han i rashänseenden hade sitt på det torra”. Nej, kanske en 42-åring.

Några minuter senare börjar jag sucka igen: på sidan 8 beskriver 14-åringen styvmoderns gråt på detta vis: ”... det bubblade fram underliga läten ur halsen på henne ...” Men va? Nu låter det som om han är fyra år!

Jag tycker boken är trög till en början, jättetrög. Maken till banal positivism har jag då aldrig ...! Allt är bara oooh och bra. Det känns som en efterkonstruktion, bara tramsigt. Jag vill ha mer detaljer, tänker jag och bläddrar slött vidare. Under tågtransporten dör en kvinna - hur kan en 14-åring inte beröras av detta?

På sidan 121 sätter jag mig på otroligt höga hästar och utnämner Imre till en misslyckad gymnasial låtsasförfattare som inte ens kan hålla ordning på tempus. I ena sekunden ”finns” en familj som heter Kollmann. Efter ett tag ”var” pappan i familjen inte med längre. ”Numera” kan han inte hitta någon i familjen. Jag läser sidan en gång till och förstår att förloppet är problematiskt att uttrycka klart, men förlåter honom inte.

Men så: på sidan 131! Nu börjar det bränna till: beskrivningen av träskorna som växer fast på foten får mig att nypa hårt i bokens sladdriga pocketpärmar - och så sträckläser jag resten. Mycket fascinerande! Men i Nobelprisklass? Mjäh. Och karln har ju bara skrivit tre ynka böcker! (Min avund lyser igenom, va?) Kertész lär ha skrivit boken under nästan ett helt decennium, som ett sätt att bearbeta ohyggligheterna. Jag skulle nästan vilja be honom skriva om boken och göra den helt självbiografisk ... jag tyckte alls inte om känslokylan ... men förstår samtidigt att det är ett litterärt snilledrag.

Bara en enda fråga: varför fick huvudpersonen läkarvård månad ut och månad in? Varför ville de hålla honom vid liv? Eller var det bara en av alla andra tillfälligheter? Måste jag läsa de andra två böckerna nu? Oj, det var visst fyra frågor. Over and out.
postad av Lotten Bergman kl 1/22/2003 12:15:00 fm

 
 "En bok om språkets uttrycksmöjligheter" är undertiteln på denna tunna lilla volym som blev min VÄN från allra första början. Jag och Althoff delar samma förundran inför språket: en syntes av känslorna man upplever då
 • ser Orion torna upp sig i sydväst en gnistrande kall vinternatt
  • plockar fram en gigantisk märklinjärnväg ur farmors garderob.

Den här boken är egentligen skriven av fyra olika personer: poeten och ingenjören samt pojken och vetenskapsmannen. De borde samarbeta oftare!
postad av Olle kl 1/19/2003 01:58:00 em