- Jasså, du ber mig recensera böcker, sa jag lakoniskt till min storasyster Lotten.
- Javisst, svarade hon muntert, själv läser jag inte böcker numera.

Paus. (Fia Stenson är Lottens syster. Hon gästskriver här!)

"Apropå "skrev hon lakoniskt" så läser jag just nu en bok som är helt hysteriskt dåligt skriven: Karin Wahlberg, "Ett fruset liv". Enligt recensionerna på baksidan:

"En trovärdig, vardaglig deckare där spänningen kommer krypande."(Expressen)
"...hon har inte bara skrivit sin absolut bästa bok utan också en av de riktiga höjdarna i årets svenska deckarflod."(Skånska Dagbladet).

Låt mig slå fast:

Okej, de sydliga tidningarna är nästan berusat förtjusta i alla slags deckare som kommer ut. Kanske för att de vill få med namnet på tidningen på bokomslaget? Man kan ge sig sjutton på att ett positivt omdöme är skrivet av en journalist på en av skånetidningarna. Men! Om det här ska vara en av de riktiga höjdarna i årets svenska deckarflod så måste sagda flod vara en ynklig, av torkan svältfödd och tillfälligt torrlagd flodfåra, där denna bok kan segla fram i ensamt majestät.

Det är som vanligt: figurerna i boken kastas fram och tillbaka i olika sinnesstämningar som inte kopplas ihop. Det rynkas på näsor och krafsas i nackar och grymtas och väses och alla alla alla adjektiv och adverb som kan användas används, i tjog och parti och minut och litervis. Man tappar andan av allt som alla känner och tänker och säger. Men framför allt säger - inget tillåts stå okommenterat! Det klistras genast på en klibbig etikett av HUUUUR det sagda har framförts, trots att jag kanske har en uppfattning om att det inte sagts på detta sätt. Och då uppstår kasperdocke-effekten - som om figurerna sitter upphängda på trådar och ryckigt slits mellan uttrycken.

"- Planera är lönlöst, sa Benny luttrat."

Hur säger man något "luttrat"? Är rösten pipig, svag, stark, skriker man?

"Hon lät ansträngt nonchalant, tänkte Veronica."

Ärligt talat, tänker man, "det var värst, ansträngt nonchalant nu igen, minsann". Och hur i hela friden låter man så?

"Gudrun Ask sträckte på halsen, vred huvudet åt alla håll."

Nu börjar det bli obehagligt, kan det vara en demon som tagit över Gudrun Ask? Men hon fortsätter:

"Tänk en sån söt flicka, suckade hon uppgivet."

Försök sucka samtidigt som du säger "Tänk en sån söt flicka"! Och kom ihåg att sucka uppgivet, inte upplivat eller glatt, om du nu behärskar den konsten (vem vet, det kanske blir användbart senare i boken).

"Just det, backen fortsätter ju ner, sa Eleonor Wik och gjorde en nedåtsvängande rörelse med handen."

Men herregud, vad skulle jag med den nedåtsvängande rörelsen till? Regisserar vi en film här, eller?

och så vidare och så vidare i all oändlighet.

/Fia Stenson
postad av Olle kl 3/17/2005 08:57:00 fm